Trädgårdshälsa och rottänja....

Men vad tiden går! Helt plötsligt är jag inne i vardagen med allt vad det innebär igen. Stretar emot allt vad jag kan för att inte gripas av stressdjävulen... Barnens skola har ju inte ens börjat, och ändå räcker tiden inte riktigt till. Känns som att jag bara sitter i bilen och gör skolarbete mellan varven, och det är ju inte så bra i längden.

Tur att det inte är för alltid då, eller hur? Två  fantastiska år av mitt liv har snart passerat. Och vi pratade härom dagen om hur mycket säkrare och tryggare man faktiskt är den här hösten, jämfört med förra, när skolan drog igång. Bra betyg, till våra lärare och så klart till oss själva med!

Hmm, analysera... :)

Vi har haft ett avslutande arbete i perennkursen där vi fått en plats att analysera. Befintlig miljö inklusive plantering så klart, och så göra ett nytt förslag. Riktigt roligt!
Jag gillar verkligen att bita i helheten, i känslan av platsen och omgivningen, kontra växter och människor... och vi kunde känna oss riktigt nöjda med slutresultatet också - härligt!

Annars arbetar vi mycket med växtskydd just nu. Vilket omfattande ämne det är! Riktigt, riktigt intressant, men jag kan inte helt bestämma mig om jag vill veta så här mycket... ;).

Nya växtskyddskunskaper

Efter nästa vecka är det dags för praktik igen. Jag har bestämt mig för att gå tillbaka till min tidigare plats. Det var så pass mycket anläggning av Hälsoträdgården kvar nu i höst, så jag kunde inte riktigt släppa taget.
Kombinationen av växter, miljö, människor och hälsa lockar mig verkligen, verkligen! Jag har ju själv personlig erfarenhet av betydelsen.

Andra personliga erfarenheter som jag trodde att jag var rätt OK med att få uppleva var sonens utlandstripp med flickvännen, tills dagen kom... banne mig om jag kunde titta honom i ögonen och säga hej då utan tårar i ögonen! Helt plötsligt gjorde det så ont, ont i hjärteroten....med inblandning av både stolthet och glädje över den lätt nervösa, glada och goa unge man som nu stod i begrepp att "ta världen i anspråk".
Hur kan det göra så ont att tänja på de där rottrådarna vi har mellan oss mödrar och barn?!! Jag säger tänja, för klipper dem, det gör vi aldrig!

Maken skjutsade dem till flygplatsen, och det var nog tur att jag hade redovisning på schemat. Men han ringde därifrån, och hade redan köpt en parfym till mor och far :). Gulle! (tänkte jag och kröp ihop i fosterställning på dagbädden i växthuset och snyftade en skvätt till...).
Jag vet nu att resan har gått bra, hotellet är fint och de kommer säkerligen att ha en fantastiskt fin vecka med sol och bad, kärlek och upplevelser... och hem kommer två unga människor som har växt något enormt i självkänsla.

Men jag längtar - massor!

Kan inte låta bli!

Magiska kvällar i solljuset

Jag som trodde att min bloggtid var över, riktigt över... men det är nog så, att jag kan inte låta bli att dela med mig!
Så här med lite distans så tror jag att det bara var för mycket, av allt. Ett riktigt tufft år bakom mig med både sorger och bedrövelser, studier, högt familjetempo...inte så konstigt att det bara känns som "Stopp & stanna".

Flikrabarber och tulpan

Utslagen i solen

Men när jag mår som bäst, när det sprudlar och spritter i hjärtat mitt - det måste ju delas! Så här är jag, just nu och för stunden. Kanske inte så frekvent, men det är ju inte det som har betydelse.

Ännu en magisk kväll i solskimmer. Tänk att nu kunna sitta i linne och shorts, äntligen. För bara 8 veckor sedan låg snötäcket kvar.... Men nu njuter vi, för fullt!!

Dagen har tillbringats på Prinsessans första poolspel i fotboll. Maken och jag bemannade kiosken och hamburgergrillningen. Och så hände det... hon gjorde sitt allra första mål! Som hon strålar av glädje denna underbara lilla varelse :-). Gemenskapen, alla leenden och kramar - hoppas de alla förmår att behålla det unika, kravlösa, fantastiska. Vi får hjälpa dem efter bästa förmåga.

Resten av dagen i trädgården, så klart! Rensa huvudet från tankar, jobba fysiskt och koncentrerat, planera fortsättningen, drömma.... Det finns inget annat som skänker mig sådan "frihet". Jo, havet möjligen. Det är så häftigt!

Nu bänkar vi oss för fler svenska framgångar ikväll! Heja Sverige :-)

Magiskt!

Fullständigt magiskt!

Den här dagen har bara varit så vardagligt bra, inga krusiduller alls, men helt magisk i sin enkelhet.

Tog tag i min presentation i Trädgårdshistorian, och funderar lite lätt på att göra om uppsatsen...om jag hinner. Det kan vara svårt att vara kortfattad, det känns som en liten bok vore på sin plats när inspirationen drar igång ;). Jaja, vi får väl se.

Det är lite slutspurt nu innan vi under jul och nyår ska arbeta med uppgifter på hemmaplan. Hoppas jag hinner med allt innan vi åker....

Prinsessan och jag åkte till mormor på eftermiddagen. Under det här året har det varit som att lära känna varandra på nytt... älskade lilla mamma, vad skulle jag ha gjort utan henne i år. När jag har däckat har hon funnits där, och tvärtom förstås.

Livet har varit allt annat än enkelt, och hade jag inte påbörjat min utbildning hade jag nog kraschat.... Och utan min familj, vad vore jag då?

Är så ofantligt glad över alla jag har omkring mig!!! Och alla varma kommentarer här inte att förglömma - så många har verkligen betytt något med alla kloka, vackra, fina, varma ord. TACK!

Det inte många veckor kvar av 2012. Hoppas att det avslutas på bästa sätt för oss alla, och att vi med förnyade krafter kan välkomna det nya året med allt vad det innebär. Tänk att vi faktiskt snart kan börja med frösådder :D

Ha nu en fantastisk vecka!

Lite gnistrande snö som sprider ljus och glädje!

Det var länge sen sist... lite krasslighet kom i mellan, och ska jag vara riktigt ärlig så tryter krafterna och energin rejält nu.
Så det blir förmodligen lite sporadiska inhopp för min del ett tag till.

Novembermörkret är kompakt, och ruskvädret gör det inte mycket lättare. Det ryktas om snö och kyla de närmaste dagarna, men det känns faktiskt välkommet. Lite gnistrande snö som sprider lite ljus och glädje!

Har faktiskt börjat smyga fram lite adventsljusstakar, bytt gardiner i köket, tagit fram stearinljus i lite juligare färg... och genast sprider sig lite magisk värme i kroppen.

Men i år är det också förenat med en dov smärta, en smärta djupt, djupt i hjärteroten. I takt med att julpyntet plockas fram ökar den i styrka, vrider om och ger en krampaktig känsla i maggropen... Förra året vid den här tiden var allt så annorlunda.

Saknar min pappa så. En stor ilska över att han rycktes ifrån oss så hastigt och så ung.

Det undermedvetna portionerar ut sorgen så att du ska mäkta med att hantera den, det anar jag. Men lika mycket som jag nu längtar efter ledighet och tid för närvaro och samvaro, på ett annat sätt än tidigare under detta hektiska år, lika mycket bävar jag för de känslostormar som anas i mitt inre....

Men som den person jag är, tror jag på att ibland tillåta sig att vara sårbar, släppa kontrollen och bara "go with the flow".......om det så är sorg eller glädje spelar ingen roll!

Tiden kommer inte att läka några sår, de är för djupa. Men tiden ger dig möjlighet att lära dig hantera och ta hand om dina sår på bästa sätt!

De sista skälvande dagarna på terminen försöker jag att ta med så god ro jag kan. Dagens lektion i trädgårdshistoria gav tillräcklig positiv energi att ladda om lite grann - fantastiska föreläsningar varje gång! Det är som att göra en resa varje lektion i detta ämne, och jag älskar att resa! Fantasi, historia, olika länder, olika trädgårdar, nya människor, nya möten...allt detta är resor på sitt egna vis.

Och snart......... sol, värme, bad, upplevelser OCH förhoppningsvis lite gnistrande snö innan dess!

Det enkla ofta det bästa!

En alldeles för tidig morgon blev till en löprunda idag. Kan fortfarande inte fatta att jag fixar det, utan alltför stora besvär... det kommer alltid att vara följt av lite mer värk och yrsel, men så länge det håller sig på den här nivån är det värt det!
Lugnet, energin och glädjen jag känner är obeskrivlig - eufori över en sån enkel sak som att jogga.

Och sen en riktig mys-söndagsfrukost på det. Gröt, kokt ägg, makrill, kaffe, tända ljus och massor av tid! Belöning stor nog för mig.

En tur till det stora möbelvaruhuset för att köpa en liten bit tyg, en fika tillsammans innan vi åker hem. Vardagslyx!

Snabbt fram med häftpistolen och klä om köksstolarna som budgetlösning på det trista smutsiga och väl slitna... härligt!

Hämta tonårssonen hos flickvännen i nya lilla röda "racern", och sedan bli övningskörd hem... tänk vad åren går... en häftig känsla!

Framåt eftermiddagen tar för få sömntimmar ut sin rätt, och jag kryper ihop på sängen med filt över mig. Tänker att jag ska dåsa en stund...

Finner mig förnöjt leendes och varm inombords när musiken i tonårsrummet höjs till en nivå där hela huset dunkar med. Lillasyster hamnar mitt i rummet när storebror storstädar, skrattar och diskuterar och är mittpunkt. Smyger upp med mobilkameran och hittar henne mitt på brorsans stora säng... hon dammar småprylar när han torkar golv och stora ytor.

Så mycket enkelt, så mycket kärlek!

Hoppas ni har det precis lika bra där ute i novemberrusket.

Lite ändrade planer...

Sliten efter veckan och en natts riktigt dålig sömn mös vi i soffan med en massa onyttigheter igår kväll, Prinsessan och jag. Mannen i huset är på vift med sitt jobb, och sönerna...ja, de har ju sitt ganska ofta nu för tiden ;).

Vi slocknade ganska snabbt, och en djuup sömn nästan hela natten gjorde att jag kände mig ganska alert på morgonkvisten.
Då, "från ingenstans", slog den ilskna sorgen till! Jag bad Prinsessan att göra något, för typ tionde gången, och hade väl lite undertryck i tonen misstänker jag.... Då gråtskriker hon rakt ut -"Om jag får tillbaka min morfar!!!!!!!!!!!"

Som en smocka landade det i mig.... så mycket vi bär inom oss. I sorg finns så galet mycket ilska, så mycket tankar, så många frågor som inte alltid kan få svar... Men det känns bra att veta att även barnen har förstånd att släppa ut den ibland. Även om det kanske inte alltid blir "rätt", så finns det möjlighet att fånga upp det, reda ut och bära tillsammans.

Så det blev lite ändrade planer idag. Lite gråtmilda tar vi ett steg tillbaka... och fångar upp varandra.

Ha en fin helg!

Värdefulla stunder

Det blir inte så mycket trädgård i bloggandet just nu. Desto mera funderingar, känslor och tankar... Gott nog!

Nyss hemkommen efter en förmiddag med lilla mamsen. Lite shopping, lite fika och goa pratstunder. Alldeles för länge sedan! Vilken höst detta har varit....

Känner mig energifylld igen. Är så glad för mina nära och kära. Tacksam och alldeles varm inombords.

Tycker så synd om de som inte förstår att uppskatta och ta vara på sina närmaste. Det gör mig illa berörd när man hela tiden bara måste sträva framåt, uppåt...självhävdelse så till den milda grad, att familj och vänner bara blir ett medel att utnyttja och sedan förkasta när de inte längre gör nytta.

Så tomt det måste vara inombords. Så ensamt och meningslöst. Tänker att dessa människor nog inte heller vågar stanna upp när det har gått för långt, det gör nog alldeles för ont! Kan bara hoppas att de inte hinner såra alldeles för många på vägen...

Nog är vi olika alltid, vi människor. Och ibland kan det vara svårt att läsa av varandra. Men faktiskt, magkänslan vid första mötet har sällan fel... fast jag är nog inte den som inte ger en chans att motbevisa i alla fall. Tror för gott om mänskligheten för det ;). Men det är vi väl alla värda, en chans eller två!

Det gäller bara att ta den!

Varmaste hösttankar till er där ute i "bloggosfären".....

En dag i taget!

Sakta men säkert tar jag mig igenom en lite tyngre period....en vecka av november har redan passerat!

Känner mig lite lättare till mods just idag, då jag igår fick lämna ifrån mig den största och mest omfattande gestaltningsuppgiften. Mycket hårt arbete ligger bakom den! Och jo, jag är nog riktigt nöjd...Ser jag tillbaka 5 veckor i tiden så har jag gjort rejäla framsteg - jag började näst intill från noll där, så snacka om mental urladdning!

Det är så jag är som allra tröttast just nu, rent mentalt. Det har varit en låång period av ansträngning och anspänning på många sätt och vis, och jag har nog "bubblat in mig" lite för att klara av det. Men vi närmar oss......"ledighet" (med ett antal hemuppgifter så klart) från mitten av december.

Nedräkning till resan är inledd sedan länge. Drömmer om sol, värme, hav, närvaro, samvaro, vila.... med lite rädsla för att allt bara ska komma ifatt mig så att jag ramlar ihop i en blöt liten fläck, hmm. Men som lilla mamsen sa, "men gumman, vi är ju många som kan pyssla om dig"... KÄRLEK!

Kärlek är också att bli överraskad av maken när man är som tröttast. I tisdags kväll kom han med fina lyktor till det nymålade sovrummet, och igår en vacker orkideé i finaste cellofanpaketet - tänk vad så lite kan betyda!

Kram på er i höstmörkret!

Som små tända ljus i mitt hjärta...

Inom mig bär jag med mig minnet och kärleken av de älskade som inte finns kvar hos oss längre. Jag bär dem med mig som små tända ljus i mitt hjärta, varje dag...

Egentligen behöver jag inte en särskild dag för att minnas eller en särskild plats att gå till. Den platsen är i mitt hjärta.

Men idag tänder vi ljusen tillsammans, som en manifestation av kärlek, värme och längtan. Vi tänder ljusen tillsammans så att hela himlen ska se att vi tänker på er!

Älskade farmor, farfar, Ivar, Clabbis, Dino, Casper, svärfar, pappa...........jag har er med mig i mitt hjärta.

Ha en riktigt vacker allhelgonahelg mina vänner!

Roadtrips och firande!

Min första semestervecka försvann i total avkoppling med slappande, läsande och allmänt "bara vara". Den andra veckan har varit desto mer händelserik, men ändå - precis som jag vill ha det!

I onsdags fick vi med oss heeela familjen till Kolmården, och en bonus med ena sonens flickvän. Prinsessan var så lycklig att alla var med, det händer ju inte så ofta numera, för tonåringar är ju tonåringar och måste så få vara... Men de stunder vi lyckas är så fantastiska, och vi bara ler och njuter!

Igår firade vi en blivande "ettaplättare" med paket och tårta. Jag minns ju som igår när hon med full fart ville ut i stora vida världen, och med full fart har hon fortsatt!! Hon tar oss med storm varje dag, den lilla fröken...

Kvällen tillbringade vi på Circus Scott - en riktig höjdarpresent visade det sig. Som hon har bubblat och babblat, och innan kvällen var slut hade vi alla träningsvärk i både mage och mungipor av allt skrattande... och vem hamnade i manegen om inte maken!
Prinsessan blev rätt nervös när hon förstod att det faktiskt var sant, och tog emot sin pappa med "kom och sätt dig nu pappa" och klappade på hans stol när numret var över - det får ju vara någon måtta med pinsamheter även om clownerna är på plats... Och till råga på allt, även hennes mamma blev inblandad med den italienska pajasen, som "... blondie"....håhåjaja vilken parodi! Men det bjuder vi på :D.

Idag fortsatte firandet med fjäderbröllopsdag! 16 år.... säger bara wow!
En tur till Zetas trädgårdar med maken, Prinsessan och lilla mamsen i det vackra vädret fick det bli. Härligt med dagsturer och ta vara på det enkla i tillvaron.

Lite mys ikväll, och så fortsätter jag på en egen liten roadtrip i morgon. Några klasskompisar och jag ska ta en dagstur till vår botaniklärares fantastiska sommarställe (vi har sett foton!).... ska bli jättespännande!

Ha det alldeles underbart där ute i sommarsverige!

Tagen på bar gärning...

Här är han...den lille gynnaren som konkurrerar om mysplatsen i Lyckans lilla hus! Tagen på bar gärning...men man smälter ju :).

Hjärtesorg & minnen för livet!

Tomma platser i verkligheten fylls i våra hjärtan...

Vi har i helgen haft lite förfirande av Prinsessans födelsedag. Min syster med familj, och mamma var här på grillunch och jordgubbstårta. En härlig dag i solen med tid för att bara vara... Men mitt i detta så känns den där intensiva hjärtesorgen...

Kvällen innan brister det lite för Prinsessan när hon inser att det är första firandet av hennes födelsedag utan morfar... så ont det gör i mig när hon kryper intill och gråter, smyger in sin lilla hand i min för att få tröst.
Och när jag åker in till stan nästa dag för att hämta dem allihopa brister det även för mig, alla kategorier... där bakom solglasögonen forsar tårarna, alla minnen och känslor blir så påtagliga, och saknaden - varför måste livet ibland vara så hårt, så smärtsamt, så...?

Så mycket lugn och tröst i naturen

Jag vet svaret inom mig. Lyckan och kärleken har vi till låns, och vi måste ta vara på den - varje dag. Våra minnen finns hos oss - alltid.
Pappa och morfar finns med oss, det är jag fullständigt övertygad om, jag känner det.

Nu stannar jag upp och hamnar lite i funderingar, tillåter mig att försöka komma i fas, ta in...även om det gör ont, så ont. Ett nödvändigt ont för att ta nya tag...

Så mycket vackert, skirt och drömskt...

Underbara vackra svenska sommar, kan man vara annat än tacksam över att få uppleva livet ändå?!

Mosters lilla gull!



Idag tog min äldsta systerdotter studenten! Solen sken dagen till ära och lyckan liksom bara strålade emot oss alla. Väntan blev lång, då hennes klass var en av de sista som sprang ut...

Hur hände det här?... När blev mosters första lilla gull (jag har ju två till *ler*) en vacker och galet begåvad ung kvinna med framtiden vid sina fötter?! Den där rultiga lilla skruttan med sina lysande ögon och storlockiga hår som tog oss med storm!
Idag tog hon också oss med storm...för nog står man där och gråter ikapp med hennes lyckotårar. Det bara griper tag i mitt hjärta utan förvarning, men det bjuder jag på en härlig dag som denna!

Det är ju faktiskt sant - den ljusnande framtiden är er! Ta väl vara på den och njut av stunden alla underbara kämpande ungdomar. Det är inte helt lätt att vara ung idag, så de gör det bra - både med och utan hjälp av oss vuxna.

Idag har vi också ordnat något som ger oss en speciell jul, och en förhoppningsvis kick-start på nästa år... Käraste mamma bjuder oss alla, inklusive henne själv, på en resa till Thailand. Saknaden efter pappa är så väldigt, väldigt stor, och det känns som vi alla behöver komma bort och bara ta hand om varandra en tid, koppla av, uppleva, stanna upp, ta vara på..... 11 personer samlade, alla våra fantastiska ungdomar och barn tillsammans - som jag längtar att få se och höra dem!

Ha en underbar helg! //Marie

"Vattendroppe i växthuset"....

Jag satt i bilen igår eftermiddag när jag fick ett litet MMS från en av våra 17-åriga killar.... "Vattendroppe i växthuset".

Vattendroppe på luktärtsblad

Det gör mig så varm i hjärtat:

• att även en kille i den åldern uppskattar att sitta och njuta i Lyckans lilla hus.
• att han har den underbara förmågan att se det vackra och häftiga i det "lilla" i vår tillvaro.
• att han dessutom vet att en bild på något sådant skänker enorm glädje till en småstollig mamma, och tar sig tid att skicka den till henne.

Det är så härligt med alla våra underverk :D //Marie

Innehåll?

Ju längre jag bloggar, ju mer märker jag att jag tenderar att skriva inte enbart om trädgård - ett stort kärt ämne.
Eftersom jag är så galet full av känslor och tankar, spånar jag ofta in på även det... fast jag tänker också så här: det hänger ganska tajt ihop, i alla fall för mig.

Att jag bloggar har i första hand ett egenvärde, det har ju sagt förut. Jag ger blanka sjutton i statistiken, för jag är inte intresserad av popularitet... men jag bryr mig i ER bloggvänner!

Jag vill att ett besök på min blogg ska ge något, om så bara ett leende eller en liten idé, kanske en känsla eller en liten tröst ibland...DET lät ju inte alls pretentiöst?! ;)

Min poäng är att mina stora intressen är verkligen trädgård, och medmänniskor. Ju äldre jag blir, desto mer märker jag att jag värdesätter min omgivning. Det är så fantastiskt när någon kan säga att det du sagt eller gjort har betytt något, verkligen gjort skillnad!
Och det gör verkligen många av er för mig - en stor, stor skillnad. Det är så många som har så mycket att ge, utan att egentligen veta om det.
Det tilltalar mig... medmänniskor som ger utan tanke på att få något i gengäld hela tiden, utan krav på uppmärksamhet, belöning... Verkliga MEDmänniskor.

Kanske är det så att jag i framtiden spånar in på något som förenar trädgård och människointresse, i någon form....?

Det är lite häftigt, det där oskrivna bladet ibland. Jag har ingen aning om var jag landar, men ett vet jag......

Jag är inne på rätt väg!

Tack för att ni finns där ute!

Kärlek, vänskap och lugn...

Så, nu har här firats födelsedagar! Bästa syster och jag hade en heldag tillsammans på vår "80-årsdag" igår, med shopping och tjejsnack i Örebro (det kommer alltid att vara tjejsnack, oavsett hur gamla vi blir!). Egentligen hade vi tänkt oss en övernattning i huvudstaden med något evenemang på dagordningen, men... det blev en överraskningsfest istället.

Våra respektive hade samlat ihop "gamla" tjejkompisar och fixat festmiddag. Själva skötte de ruljansen och fick lyssna till ännu mera tjejsnack, fniss och tokigheter... med bidrag i text från vår fröken från första klass, blev det även en liten tår i ögonvrån.

Älskade make, kära syster och underbara vänner.... ni ger mig sådan glädje, och lugn!

Söndagen har tillbringats på hemmaplan. Jag har filurat ute i Lyckans lilla hus och förundrats över växtkraft och skönhet.... med ökade kunskaper följer ännu större respekt för naturens under.



ett naturens under...växtkraften!

Och vet ni?... min underbara, gulliga familj förärade mig en Nikon D5100 i present! Så nu bekantar vi oss sakta men säkert...ett litet steg i taget.
Hur ska dygnets timmar räcka till för alla skojigheter?... Vilken lycklig, nybliven mogen (*ler*) kvinna jag är!

Vägen hem....

Jag bara älskar de där stunderna i bilen, med radion på, lugnt på vägarna, vackra saker susar förbi där utanför.....ett lugn och ett litet lyckorus sprider sig. Så där så man sitter och nynnar glatt (och ibland sjunger för full hals, ensam i bilen alltså *ler*), och får lite tårar i ögonvrån av glädje.

På väg till jobbet en tidig morgon...

Har ni tänkt på hur mycket vi kan missa när vi stressar på i vardagen? Vet inte om det är åldern eller vad det är....men jag förvånas över hur mycket mer uppmärksam jag är nu än för 10 år sedan, som att ett extra sinne har dykt upp bara så där!

Jag går igång på en läcker måne på himlen på väg till jobbet, svävande dimstråk över vägen, travhästens flygande steg och vajande man där ute på åkern, solens starka sken på väg ner bakom träden, iskristallerna på grenarna, mitt vilande växthus som bara väntar där uppe bakom krönet av huset.... man borde ha en inbyggd kamera i ögonen, klick, klick, klick. Som jag önskar att jag kunde förmedla den där känslan vidare till alla jag möter i de där stunderna!

Och att jag hade förmågan att behålla den lite längre när jag kommer hem och öppnar dörren och kliver in i havet av båtar (läs:skor) och kläder på hallgolvet, tillknölade kuddar och filtar i soffan, smulorna och disken på köksbänken, det tomma kylskåpet.....................The life of a tonårsmamma?

Men vad sjutton, det är en kort, kort tid av en speciell period, som jag faktiskt kan garva mig fördärvad åt ibland också. Jag ääälskar min stora bullriga, men också lika känslofulla familj över allt annat på jorden.
 Men det finns också en anledning till att jag är så fruktansvärt glad i mitt eget lilla lyckans hus...... det är mitt space, min energitank - där bestämmer JAG!

Ha en underbar lördag - OCH varmt välkomna säger jag till nya läsare! Spännande att "möta"er... //Marie

För övrigt

• -10 grader idag, men galet vackert i det svaga solskenet
• värmer jag mig gott vid kaminen
• ska jag praktisera "att göra ingenting" så länge jag kan idag...

Trädgårdsabstinens

Trädgårdspotpurri a´ la 2011



Vädrets makter spelar oss spratt på spratt hela tiden....höst, vinter, höst, vår, vinter... kan det bestämma sig?!

Och gärna bestämma sig för vår nu....för jag kan utan expertis själv ställa min egna diagnos på min "sjuka". Trädgårdsabstinens!

Jag planerar och planerar, blir lite handlingsförlamad, velar, planerar lite till.... längtar så. Om jag ändå hade varmbonat växthuset så jag hade kunnat tillbringa denna icke-vinter där ute och tjuvstartat med något. Känns varken ekonomiskt försvarbart eller särskilt miljövänligt och dra igång värmefläktar för mitt eget höga nöjes skull.

Inbillar mig att det är nyttigt att längta också... men ack så jobbigt. Lite grann som att vara olyckligt kär ;). Men vi vet ju - den här kärleken återvänder, varje år....

Tack & Lov! //Marie

Älskade lilla vän...

I veckan kom vår lille kisse hem skadad, igen... Han har varit riktigt otursförföljd den här hösten. Någon har visst tänkt muta in sitt revir, och jag har mina aningar, suck. Men naturens gång är det ju. Tufft, och jag är ju så blödig.


Älskad vän i vårsolen

Kissen har vilat i 4 dagar nu. Han är social, och jag läser ingen smärta i hans ögon. Men, han vill inte sätta ner sitt framben. Hopp, hopp på tre ben...inte bra.
Kan se att en klo är skadad, men jag anar att det inte räcker när det har gått så många dagar... En tur till veterinären måste det nog bli i alla fall.

I alldeles för färskt minne har jag fortfarande alla turer med vår älskade Springer spaniel tidigare i år... kroppsminnet väcker oro och ett ömt hjärta. Han blev biten i sitt ben i januari, i mars fick vi ge upp. Inte ska de behöva lida för att vi älskar våra vänner djuren så?! Men ont gör det....

Aldrig mer säger man varje gång man har förlorat en vän, men nog är det svårt att vara utan. De ger ju så mycket! SÅ otroligt mycket!
Och vem kan gå ur livet utan att någon gång känna smärta - utan den hade vi väl inte förmågan att uppskatta motsatsen... ren och skär lycka och kärlek!

 Vi har haft lite mys sedan tidig morgon kissen och jag. Tände det fjärde ljuset och gosade i julgranens skimmer.

Ha en härlig fjärde advent! Lite vitt fick vi här igår kväll... hoppas det får stanna över jul.

Kram Marie

Åldersnojja & Kärlek banne mig!

Så här inför mitt jubileumsår är det många som undrar om jag börjar känna av någon åldersnojja.... NEJ! Det är mitt korta svar.

Varför ska man ha åldersnojja? Jag ser min ökande ålder som en trygghet. För varje år som går känner jag mig lugnare, mer tacksam över "banala ting", säkrare...you name it.

Visst, det är kanske inte alltid så himla spännande att se sig i spegeln, men vad sjutton... de där reporna i ansiktet (min dotter sa så när hon var mindre...), de där extra kilona, den där egentligen fantastiska utseendeförändringen vi går igenom från barn till åldring ÄR ju också ett tecken på erfarenhet, att du har levt ditt liv som bara du kan leva det.

Jag lyssnade till några kloka ord från en av vårt lands filmmakare på tv härom kvällen. Han menade att han var rätt nöjd med sin ålder för att han nu kunde förhålla sig till det mesta som en vuxen, han kunde relatera till alla andra yngre åldrar med en kunskap och visdom eftersom han själv har varit där... såå sant. Mitt i prick.

Så åldersnojja, absolut inte!

När jag dessutom har förmånen att leva ett lyckligt liv med underbara barn och en man som verkligen älskar mig - vad kan man klaga på?

Vintermorgon

I morse när klockan var före 06.00 stod maken och skrapade mina bilrutor, och när jag kommer hem som en zombie med påsar under ögonen som känns som kassar från matvarubutiken tycker han att jag är vacker... är inte det kärlek så säg?!

Ha en härlig dag! Kram Marie