Att vara i nuet

Det var länge sedan nu. Länge sedan jag kikade in, och länge sedan jag kände skrivlust. Mitt fokus har varit i min nya gröna yrkesvärld, med lite avkoppling här och var med dotterns och mitt nya gemensamma intresse - ridningen.

Jag har ju som sagt en förmåga att gå all in i det jag gör, på gott och ont. På ett sätt är det ju väldigt befriande att få satsa fullt ut på det som brinner i mitt hjärta, men det kan också vara lite riskfyllt - och det kommer jag ju alltid på näst intill för sent.
När lugnet börja sänka sig, när jag stannar upp för att betrakta resultatet, "mission completed" lite grann, ja då känner jag ju hur ofantligt mycket av min kraft & styrka det tar.

Tänk att det ska vara så svårt att vara lite lagom?
Att jag aldrig riktigt lär mig att hushålla med energin. För varje gång blixten slår ner och jag finner mig lite som en "blöt fläck på marken" (ja, jag kanske tar i lite där, men liknelsen är rätt bra) så tänker jag ju att jag ska skärpa till mig med det där. Tills jag förlorar mig i något igen...

Stanna upp en stund

Nu så här i slutet av den gröna säsongen (den första snön kom här igår, och det är faktiskt lite vitt på marken) så är jag där igen.
De sista träden är planterade, de sista buskarna på väg ner i marken och de sista löven snart upptagna och jag tvingades av krasslighet att stanna upp i förtid lite grann (kanske kropp och knopps sätt att säga stopp).
I nästan en hel vecka har jag kurerat mig från feber, huvudvärk och kroppsvärk. Inget mer än så, men som jag har sovit!

Lite korkat förvånat betraktar jag mig själv - vad hände?




Så under den här krassliga veckan slickar jag mina sår lite, igen. Summerar och reflekterar, igen.
Det kan vara på både gott och ont att vara i nuet tänker jag. Måste skärpa till mig, igen ;).

Må så gott & ta hand om er!

Kramar