Åldersnojja & Kärlek banne mig!

Så här inför mitt jubileumsår är det många som undrar om jag börjar känna av någon åldersnojja.... NEJ! Det är mitt korta svar.

Varför ska man ha åldersnojja? Jag ser min ökande ålder som en trygghet. För varje år som går känner jag mig lugnare, mer tacksam över "banala ting", säkrare...you name it.

Visst, det är kanske inte alltid så himla spännande att se sig i spegeln, men vad sjutton... de där reporna i ansiktet (min dotter sa så när hon var mindre...), de där extra kilona, den där egentligen fantastiska utseendeförändringen vi går igenom från barn till åldring ÄR ju också ett tecken på erfarenhet, att du har levt ditt liv som bara du kan leva det.

Jag lyssnade till några kloka ord från en av vårt lands filmmakare på tv härom kvällen. Han menade att han var rätt nöjd med sin ålder för att han nu kunde förhålla sig till det mesta som en vuxen, han kunde relatera till alla andra yngre åldrar med en kunskap och visdom eftersom han själv har varit där... såå sant. Mitt i prick.

Så åldersnojja, absolut inte!

När jag dessutom har förmånen att leva ett lyckligt liv med underbara barn och en man som verkligen älskar mig - vad kan man klaga på?

Vintermorgon

I morse när klockan var före 06.00 stod maken och skrapade mina bilrutor, och när jag kommer hem som en zombie med påsar under ögonen som känns som kassar från matvarubutiken tycker han att jag är vacker... är inte det kärlek så säg?!

Ha en härlig dag! Kram Marie