Torsdagstankar...

En blåsig gråmulen torsdag, 1 november...som gjort för små och stora tankar ;).

En suddig vecka, en trött vecka, och lite orolig med. Huvudet och kroppen har tydligt sagt "Stopp & stanna"!
Försöker lyssna och försöker sålla... att det ska vara så svårt.

Varvar vila, skoluppgifter, lite plock och lite röj, lite småfestligheter och lite vänskap. En dag i taget, en liten stund i taget med.

Så här lite "mitt i livet" funderar man en del. I alla fall jag. Värdesätter så mycket av det enkla omkring mig, mer och mer för varje år som går. Vet att allt är skört...

I vår närhet, fysiskt sett, har vi en familj som just nu ha det lite kämpigt. Jag lider med vad de förmodligen går igenom.Många och små barn, djur, hus och allt vad det är... Märker att reaktionerna inte är riktigt som de borde på vad som händer och sker runt omkring. Obehagligt... Kan man hjälpa? Önskar jag kunde, och kanske fick...

Är det något som gör mig ledsen så är det när barn, människor och djur mår dåligt, oavsett psykiskt eller fysiskt.

Ödmjukhet inför livet och vad vi alla får gå igenom, stort som smått. Meningsskiljaktigheter får man ibland se förbi och igenom, ta upp till ytan, diskutera, gå halva vägen var, gå vidare...

Ta vara på er och tänk på att finnas där för varandra!

För ett år sedan....

....skrev jag mitt första inlägg här http://lyckanslillahus.blogspot.se/2011/10/en-liten-borjan.html.

Bara ett år sedan, och så otroligt mycket har hänt! Jag kom in på Trädgårdsmästarutbildningen och har redan lärt mig så ofantligt mycket, jag har hunnit fylla jämnt, min älskade pappa gick hastigt och tragiskt bort, en första sommar i Lyckans lilla hus har passerat och massor har hänt i trädgården, trots allt....

Och inte minst - så många nya bekantskaper, både i det "verkliga" livet och här i bloggvärlden. Att det skulle finnas så otroligt mycket värme, omtanke, kunskap, gemenskap och glädje hade jag väl aldrig någonsin kunnat tänka mig!
Det är ju rent fantastiskt hur man på något sätt kan lära känna varandra genom cyberspace.... och vem vet, kanske ses vi någon dag en del av oss - mycket hinner hända på bara ett år!


(Bilder från nätet)

Tack för att ni finns!

Vackra gamla ting i trädgården!

Igår fick jag en jättefin gåva! En granne håller på och röjer ur sin bortgångne pappas hus och hade en gammal trästege hon inte visste vad hon skulle göra med, och så tänker hon på mig...gissa om jag är lycklig!
Jag älskar gamla vackra ting med själ och patina, och nu är jag så glad så det pirrar i hela mig - jag tycker den är underbar!
Funderar nu som bäst på hur jag ska använda den, men jag misstänker att jag kommer att prova mig fram lite...

En gammal trästege ska få förgylla en kär plats i trädgården

Tänk att det finns människor som utan att tveka ger bort något som det säkert finns en del minnen och personliga värden i, bara för glädjen av det. Tack finaste!

Stunder som dessa får mig att känna mig så tacksam över de goa människor jag har omkring mig. Människor med stora hjärtan, äkta värme, ödmjukhet och en stor portion erfarenhet av livets olika gåvor och kriser.  Människor utan baktanke, utan egoism och behov av att hävda sig själva... Människor som gör något bra av sin lilla livsryggsäck, utan att kliva över eller på någon annan för att ta sig fram.

Idag har jag också snyftat mig igenom Prinsessans skolavslutning. Jag är ju bara så hopplös på det där! Den blomstertid nu kommer, Idas sommarvisa och otippade Stairway to heaven på akustisk gitarr med finklädda barn och ungdomar.... det bara brister.

Sommarens sista skolavslutning avklarad...

Brister gör det också när jag ser små finklädda barn som gråter över att föräldrarna inte hinner stanna en liten stund på picnic tillsammans med de andra... jag vet verkligen hur svårt det är att få ihop livet ibland, men åh vad ont det gör! För våra små är detta en stor dag och de vill ju så gärna uppleva den tillsammans med oss. En ynka liten timme till... när jag sedan ser att tiden hade kunnat finnas... Aj, mitt hjärta!

Alltför många av oss vuxna tar sig inte riktigt tid att verkligen "se" sina barn och vad de brinner för. Det är vår skyldighet att ta sig ett par timmar då och då, stanna upp på deras villkor och låta dem få känna efter vad de är intresserade av.
När man skaffar barn ingår att kanske stå på en fotbollsplan ett par timmar i veckan, att följa med till lekparken då och då, åka och bada, springa kutryggig efter en liten cykel i flera timmar när de lär sig...vad det nu kan vara. Har man sedan fler barn, ja... då blir det gånger flera! Och ja, låångt upp i tonåren är det så att vara förälder, *ler*.

För mig får barn aldrig bli ett sätt att förverkliga sig själv och sina intressen. Det är en ömsesidig kärlek och respekt för varandra, ett givande och tagande - ett livslångt sådant. Det är definitivt inte alltid roligt, och defintivt inte alltid enkelt.... men det är värt det i längden!

Ikväll tänder vi grillen och hejar fram Sverige till en bättre match än sist ;). Ha en härlig fredagkväll!

//Marie

Innehåll?

Ju längre jag bloggar, ju mer märker jag att jag tenderar att skriva inte enbart om trädgård - ett stort kärt ämne.
Eftersom jag är så galet full av känslor och tankar, spånar jag ofta in på även det... fast jag tänker också så här: det hänger ganska tajt ihop, i alla fall för mig.

Att jag bloggar har i första hand ett egenvärde, det har ju sagt förut. Jag ger blanka sjutton i statistiken, för jag är inte intresserad av popularitet... men jag bryr mig i ER bloggvänner!

Jag vill att ett besök på min blogg ska ge något, om så bara ett leende eller en liten idé, kanske en känsla eller en liten tröst ibland...DET lät ju inte alls pretentiöst?! ;)

Min poäng är att mina stora intressen är verkligen trädgård, och medmänniskor. Ju äldre jag blir, desto mer märker jag att jag värdesätter min omgivning. Det är så fantastiskt när någon kan säga att det du sagt eller gjort har betytt något, verkligen gjort skillnad!
Och det gör verkligen många av er för mig - en stor, stor skillnad. Det är så många som har så mycket att ge, utan att egentligen veta om det.
Det tilltalar mig... medmänniskor som ger utan tanke på att få något i gengäld hela tiden, utan krav på uppmärksamhet, belöning... Verkliga MEDmänniskor.

Kanske är det så att jag i framtiden spånar in på något som förenar trädgård och människointresse, i någon form....?

Det är lite häftigt, det där oskrivna bladet ibland. Jag har ingen aning om var jag landar, men ett vet jag......

Jag är inne på rätt väg!

Tack för att ni finns där ute!

Kärlek, vänskap och lugn...

Så, nu har här firats födelsedagar! Bästa syster och jag hade en heldag tillsammans på vår "80-årsdag" igår, med shopping och tjejsnack i Örebro (det kommer alltid att vara tjejsnack, oavsett hur gamla vi blir!). Egentligen hade vi tänkt oss en övernattning i huvudstaden med något evenemang på dagordningen, men... det blev en överraskningsfest istället.

Våra respektive hade samlat ihop "gamla" tjejkompisar och fixat festmiddag. Själva skötte de ruljansen och fick lyssna till ännu mera tjejsnack, fniss och tokigheter... med bidrag i text från vår fröken från första klass, blev det även en liten tår i ögonvrån.

Älskade make, kära syster och underbara vänner.... ni ger mig sådan glädje, och lugn!

Söndagen har tillbringats på hemmaplan. Jag har filurat ute i Lyckans lilla hus och förundrats över växtkraft och skönhet.... med ökade kunskaper följer ännu större respekt för naturens under.



ett naturens under...växtkraften!

Och vet ni?... min underbara, gulliga familj förärade mig en Nikon D5100 i present! Så nu bekantar vi oss sakta men säkert...ett litet steg i taget.
Hur ska dygnets timmar räcka till för alla skojigheter?... Vilken lycklig, nybliven mogen (*ler*) kvinna jag är!

Älskade lilla vän...

I veckan kom vår lille kisse hem skadad, igen... Han har varit riktigt otursförföljd den här hösten. Någon har visst tänkt muta in sitt revir, och jag har mina aningar, suck. Men naturens gång är det ju. Tufft, och jag är ju så blödig.


Älskad vän i vårsolen

Kissen har vilat i 4 dagar nu. Han är social, och jag läser ingen smärta i hans ögon. Men, han vill inte sätta ner sitt framben. Hopp, hopp på tre ben...inte bra.
Kan se att en klo är skadad, men jag anar att det inte räcker när det har gått så många dagar... En tur till veterinären måste det nog bli i alla fall.

I alldeles för färskt minne har jag fortfarande alla turer med vår älskade Springer spaniel tidigare i år... kroppsminnet väcker oro och ett ömt hjärta. Han blev biten i sitt ben i januari, i mars fick vi ge upp. Inte ska de behöva lida för att vi älskar våra vänner djuren så?! Men ont gör det....

Aldrig mer säger man varje gång man har förlorat en vän, men nog är det svårt att vara utan. De ger ju så mycket! SÅ otroligt mycket!
Och vem kan gå ur livet utan att någon gång känna smärta - utan den hade vi väl inte förmågan att uppskatta motsatsen... ren och skär lycka och kärlek!

 Vi har haft lite mys sedan tidig morgon kissen och jag. Tände det fjärde ljuset och gosade i julgranens skimmer.

Ha en härlig fjärde advent! Lite vitt fick vi här igår kväll... hoppas det får stanna över jul.

Kram Marie

Välkommen in...

Idag har jag tagit tillfället i akt att göra klart den  röda lilla kälken från mannens barndom, till vår farstubro. Så nu är det både välkommen in, och välkommen jul!

Välkommen Jul

Har klätt handtagen med mossa, och lagt granris på sitsen. Tillverkade en strut av hönsnät, som fylldes med mossa och nyinköpta hyacinter. De slår  ju inte ut & blommar på farstubron, men jag tycker att knopparna är rätt fascinerande i sig, så de pryder sin plats så här i adventstider ändå.

En liten juleklapp har gjorts av en tom Aladdin-ask, man får ju offra sig för konsten *tihi*. Inklädd med mossa och rött band känns det så där lite naturligt inslaget.

Och välkommen in..

En julröd liten ljuslykta med hjärta kan ju inte bli fel i det här sammanhanget i alla fall!
Jag älskar att tända lite lyktor ute i trädgården i det becksvarta mörkret. Det känns verkligen varmt & välkomnande, även om man bara råkar gå förbi på hundpromenaden (för de är väl de enda som går ut då, alla tåliga hundägare). Förresten så ska väl även våra vänner djuren ha sitt mys, eller hur?!

Nu inväntar vi kvällens lilla adventsbjudning och hoppas på magisk stämning trots att vintervädret uteblir.
Har planer på att riktigt inviga växthuset ikväll, med ljus, rykande glögg, eldkorg och marshaller...hela kitet. Åh så härligt, äntligen!!
En "gammal", hrmf, barndomsvän kommer förbi med make, och gamla dagböcker från när vi var 8-10 år ungefär.
Så i kväll blir det massor av mys, glada skratt, säkert lite glädjetårar, god mat & dryck - HÄRLIGT!

Hoppas ni alla får en jättemysig lördagskväll! //Marie

Vänner för livet!

Åhh, vad en del människor utstrålar genuin värme & kärlek! Det är en häftig känsla när man nästan omgående fattar ömsesidigt tycke för varandra. Människor som man inte behöver träffa särskilt ofta för att underhålla vänskapen ,den bara finns där ändå...

Och när man ses - det kan kännas som igår, man blir varm och lycklig och fylld av energi!

De växer inte på träd dessa fantastiska människor, och det är ofta tillfälligheter som gör att man möts. Jag och min man har en alldeles särskild upplevelse där vi mötte just en sådan fantastisk kvinna.

För drygt 16 år sedan, mitt i natten, unga, nervösa, förväntansfulla, oroliga... alla känslor på en och samma gång...och så finns hon bara där, lugn, trygg, varm, hjärtlig, glad... en alldeles underbar Mona!



Händelsen jag beskriver är våra första barns födelse, tvillingkillarna. Och Mona, hon var den barnmorska som hade hand om oss, från början till slut.
Det var ju en väldigt speciell förlossning eftersom det var 5 veckor för tidigt, och tvillingar, och förstföderska... Det blir ju lite extra påpassning, lite extra pirrigt, lite extra av ALLT!

Och vi har hållit kontakten... 2 år senare, när tredje sonen föddes, erbjöd hon sig att komma in till förlossningen om vi ville.... och vem kom cyklandes i full karriär, fastän hon hade arbetat hela natten? Jo, Mona!
Så alla våra tre underbara killar är förlösta av samma underbara kvinna. Visst är det häftigt, så säg?

När dottern föddes för 6 år sedan var Mona redan pensionär, men hade det inte gott så rackarns fort, så hade vi gärna haft henne hos oss då med, och jag ger mig sjutton på att hon hade kommit!
Men, nu kom hon i alla fall, fast dagen efter ,och hälsade på oss på BB, *ler*

Numera bor vi inte i samma stad, och inte ens i närheten, men vi ses ibland och har kontakt via brev, mail, facebook... och i helgen träffas vi igen!! Precis vad jag behöver efter en lite tuffare tid.

Prata minnen, se killarna och Mona tillsammans...de där små benranglen med blöjor upp till armhålorna är ju numera stora karlar, 1.80-1.85 cm i strumplästen.

Kort och gott - påfyllning av positiv energi och värme som kommer att räcka länge!!!

Hoppas ni alla har några riktigt, riktigt speciella och oväntade vänner, annars står de nog där precis när man minst kan ana - vänner för livet!

Bild lånad från nätet