Älskade lilla vän...

I veckan kom vår lille kisse hem skadad, igen... Han har varit riktigt otursförföljd den här hösten. Någon har visst tänkt muta in sitt revir, och jag har mina aningar, suck. Men naturens gång är det ju. Tufft, och jag är ju så blödig.


Älskad vän i vårsolen

Kissen har vilat i 4 dagar nu. Han är social, och jag läser ingen smärta i hans ögon. Men, han vill inte sätta ner sitt framben. Hopp, hopp på tre ben...inte bra.
Kan se att en klo är skadad, men jag anar att det inte räcker när det har gått så många dagar... En tur till veterinären måste det nog bli i alla fall.

I alldeles för färskt minne har jag fortfarande alla turer med vår älskade Springer spaniel tidigare i år... kroppsminnet väcker oro och ett ömt hjärta. Han blev biten i sitt ben i januari, i mars fick vi ge upp. Inte ska de behöva lida för att vi älskar våra vänner djuren så?! Men ont gör det....

Aldrig mer säger man varje gång man har förlorat en vän, men nog är det svårt att vara utan. De ger ju så mycket! SÅ otroligt mycket!
Och vem kan gå ur livet utan att någon gång känna smärta - utan den hade vi väl inte förmågan att uppskatta motsatsen... ren och skär lycka och kärlek!

 Vi har haft lite mys sedan tidig morgon kissen och jag. Tände det fjärde ljuset och gosade i julgranens skimmer.

Ha en härlig fjärde advent! Lite vitt fick vi här igår kväll... hoppas det får stanna över jul.

Kram Marie