Men vad tiden går! Helt plötsligt är jag inne i vardagen med allt vad det innebär igen. Stretar emot allt vad jag kan för att inte gripas av stressdjävulen... Barnens skola har ju inte ens börjat, och ändå räcker tiden inte riktigt till. Känns som att jag bara sitter i bilen och gör skolarbete mellan varven, och det är ju inte så bra i längden.
Tur att det inte är för alltid då, eller hur? Två fantastiska år av mitt liv har snart passerat. Och vi pratade härom dagen om hur mycket säkrare och tryggare man faktiskt är den här hösten, jämfört med förra, när skolan drog igång. Bra betyg, till våra lärare och så klart till oss själva med!
 |
| Hmm, analysera... :) |
Vi har haft ett avslutande arbete i perennkursen där vi fått en plats att analysera. Befintlig miljö inklusive plantering så klart, och så göra ett nytt förslag. Riktigt roligt!
Jag gillar verkligen att bita i helheten, i känslan av platsen och omgivningen, kontra växter och människor... och vi kunde känna oss riktigt nöjda med slutresultatet också - härligt!
Annars arbetar vi mycket med växtskydd just nu. Vilket omfattande ämne det är! Riktigt, riktigt intressant, men jag kan inte helt bestämma mig om jag vill veta så här mycket... ;).
 |
| Nya växtskyddskunskaper |
Efter nästa vecka är det dags för praktik igen. Jag har bestämt mig för att gå tillbaka till min tidigare plats. Det var så pass mycket anläggning av Hälsoträdgården kvar nu i höst, så jag kunde inte riktigt släppa taget.
Kombinationen av växter, miljö, människor och hälsa lockar mig verkligen, verkligen! Jag har ju själv personlig erfarenhet av betydelsen.
Andra personliga erfarenheter som jag trodde att jag var rätt OK med att få uppleva var sonens utlandstripp med flickvännen, tills dagen kom... banne mig om jag kunde titta honom i ögonen och säga hej då utan tårar i ögonen! Helt plötsligt gjorde det så ont, ont i hjärteroten....med inblandning av både stolthet och glädje över den lätt nervösa, glada och goa unge man som nu stod i begrepp att "ta världen i anspråk".
Hur kan det göra så ont att tänja på de där rottrådarna vi har mellan oss mödrar och barn?!! Jag säger tänja, för klipper dem, det gör vi aldrig!
Maken skjutsade dem till flygplatsen, och det var nog tur att jag hade redovisning på schemat. Men han ringde därifrån, och hade redan köpt en parfym till mor och far :). Gulle! (tänkte jag och kröp ihop i fosterställning på dagbädden i växthuset och snyftade en skvätt till...).
Jag vet nu att resan har gått bra, hotellet är fint och de kommer säkerligen att ha en fantastiskt fin vecka med sol och bad, kärlek och upplevelser... och hem kommer två unga människor som har växt något enormt i självkänsla.
Men jag längtar - massor!
