En suddig vecka, en trött vecka, och lite orolig med. Huvudet och kroppen har tydligt sagt "Stopp & stanna"!
Försöker lyssna och försöker sålla... att det ska vara så svårt.
Varvar vila, skoluppgifter, lite plock och lite röj, lite småfestligheter och lite vänskap. En dag i taget, en liten stund i taget med.
Så här lite "mitt i livet" funderar man en del. I alla fall jag. Värdesätter så mycket av det enkla omkring mig, mer och mer för varje år som går. Vet att allt är skört...
I vår närhet, fysiskt sett, har vi en familj som just nu ha det lite kämpigt. Jag lider med vad de förmodligen går igenom.Många och små barn, djur, hus och allt vad det är... Märker att reaktionerna inte är riktigt som de borde på vad som händer och sker runt omkring. Obehagligt... Kan man hjälpa? Önskar jag kunde, och kanske fick...
Är det något som gör mig ledsen så är det när barn, människor och djur mår dåligt, oavsett psykiskt eller fysiskt.
Ödmjukhet inför livet och vad vi alla får gå igenom, stort som smått. Meningsskiljaktigheter får man ibland se förbi och igenom, ta upp till ytan, diskutera, gå halva vägen var, gå vidare...
Ta vara på er och tänk på att finnas där för varandra!
3 kommentarer:
Ja, så är det. Ju äldre man blir desto mer ödmjuk och tacksam blir man för livet. Jag har visserligen alltid, i mitt vuxna liv, varit tacksam över livet och hälsan eftersom jag alltid jobbat bland människor som inte har det som jag. För dem blev inte livet så som det var tänkt. Ändå känner jag att jag nu är ännu ännu mer tacksam över det lilla, det enkla. Det är det som egentligen är det stora. Du fattar va?
Kram o var rädd om dig.
Lova mig att du tar hand om dig vännen. Att du lyssnar på kroppen och dess signaler. För den signalerar av en anledning. Priset för att slå dövörat till blir så otroligt högt. Tro mig. Jag lyssnade inte. Inte ens när kroppen vrålade. Så den fick göra det enda den kunde - stänga av. Då lyssnade jag. Jag borde ha lyssnat tidigare. Så lova mig att du tar hand om dig.
Det är inte lätt att se människor man tycker om gå igenom svårigheter. Man önskar att man kunde hjälpa. Och ibland kan man det. Bara genom att finnas där, lyssna och tala om att man bryr sig. Det lilla kan ofta göra stor skillnad. Skänka hopp.
Ta hand om dig du fina och kloka vän.♥
Kram Lotta
Som balsam för själen är orden i kommentarsfältet allt som oftast :), tack ni fina!! Jag lovar, jag lyssnar , och allt jag själv kan påverka tar jag kontrollen över så att det inte går överstyr... Just nu tror jag att det är uppdämd sorg som är den stora "boven", den kommer man inte förbi med genvägar. Största kramen
Skicka en kommentar