Livet är allt bra härligt!

Prunus-blom i all sin härlighet!

Den här våren blev underlig. Inte bara för att den är så sen, och nästan allt i växtlighet kommer samtidigt. Även jag själv är lite underlig, fast egentligen på ett bra sätt.

Magnolia ´Lionel Messel´

Jag är ovanligt lugn! Till en början ville jag som vanligt allt på en gång, och helst igår... men nu har lugnet drabbat mig.
Visst gör jag fortfarande stora planer i huvudet, men faktiskt så känns det ganska behagligt att låta planerna gro lite till där inne. Tänker att de kanske blir ännu bättre :-).

Den här praktikperioden har gjort mig gott. Sju av nio veckor har passerat. Nio veckor, det lät som jättelänge...
Och som jag har njutit, av varje sekund. Ni vet de där nätterna när det känns som man inte har sovit en endaste blund, och huvudet är tungt som bly och kroppen inte vill lyda? Inte ens de dagarna har snott min arbetsglädje!

Min praktik har jag fått tillbringa på en gård där man med deltagare håller på att bygga upp en hälsoträdgård med tillhörande växthus och olika verksamheter.
Det kändes som en evighet den egentliga lilla tiden det tog att skapa ett ömsesidigt förtroende med deltagarna, men när det lossnade - eufori!
Och med personalen på plats har det känts "som hemma" från första stund. Jag tror att det här är lite min grej, kombinationen växter och människor.

Amelanchier lamarckii

Undrar vad framtiden bär med sig åt mig...?

Tänk att våren kom till slut. Som en mindre explosion bara. Jag fullkomligt älskar att vandra runt i trädgården och naturen tidig morgon innan alla vaknar. När solen stiger och kikar fram mellan nyutsprungna blad i trädtopparna, ibland med nattens regnglitter som ackompanjemang. Mmmmm.
Och kvällarna, lika magiska de. Massor med energipoäng, helt gratis!

Verkligheten pockar trots allt på i mellan varven, och jag jobbar lite med några skoluppgifter till och från. Och tematrädgårdsprojekt... snart står vi där!

Sista veckan i maj är det äntligen dags för vår trädgårdsresa i London-omgivningarna. Men sen...direkt ner till nedre delen av Drömparken i Enköping och våra väntande jordplättar.

Livet är allt bra härligt! Utan alla sorger och bedrövelser av olika de slag skulle vi aldrig någonsin njuta så som vi gör just nu :-)

Skogstur...

Ett högt tempo och mycket händelser under en lång tid har gjort att jag är lite som ett däck med pyspunka just nu...

Spången ut...

Idag under mina hemstudier tog jag en välbehövlig paus och gick ut på åkrarna och i skogsdungen bakom vårt hus.
En plats vi i hela familjen alltid har utnyttjat väl, en plats som har en fin plats i våra hjärtan.

Åkervyer inpå husknuten

Älskade "hullebullesten"...

Olyckliga omständigheter har gjort att det var länge sedan nu. Men idag.... en vandring med kameran i handen.

En vandring för att låta känslor och minnen få välla upp som de vill, så att det sedan finns möjlighet att laga pyspunkan ;).


Minnen av barnen som små, picnic vid "hullebullestenen", åkerbus och söklek med vår käre Springer spaniel...

Skogsdungens variation och mystik...

Så många gånger jag vandrat på dessa platser när jag var sjukskriven med min nacke, när jag varit ledsen, glad, arg eller bara i behov av ensamhet... En gammal skogsdunge märkt av tidens tand, lummig, vildvuxen och ibland lite förfallen.

En gyllene plats för återhämtning utan att behöva åka iväg med bil, en plats att hämta kraft ifrån när "AB Big Family" i kombination med allt annat i livet gör att man inte riktigt räcker till...

Man hinner avhandla mycket under en knapp timmes vandring i naturlig miljö, i sällskap av naturens ljud & dofter!

Många leenden, många tårar och mycket känslor över huvud taget.

Men det är sant som det är sagt - naturen har läkande krafter. Alla borde få ha en naturlig kär plats i sina liv!

Freeze the moment!

Att somna i växthuset och vakna av att solstrålarna leker i ditt ansikte där de tittar fram mellan trädkronorna, och med en kisse som förnöjt spinner på ditt bröst.... DET är något som alla borde få uppleva :D.

Freeze the moment!

Att vakna lycklig!

Att vända en känsla...

Den senaste veckan har snurrat på i ett galet tempo! Men stanna upp då tänker nog en hel del...ja, jag gör mina försök ;).
 Det är inte alltid så enkelt med en stor familj och ett liv på landet, sen må det finnas hur mycket ambition som helst - och den har jag verkligen. Det var lite enklare att styra över tillvaron när barnen var små tycker jag, men jag vet var min gräns går. Jaja, nu ska vi inte älta! Negativa känslor är till för att vändas så snart det bara går.

Idag är i alla fall en dag på hemmaplan. Vi röjer lite inne, och röjer lite ute (ek, ek, ek ...). Solen försöker titta fram, och det är något varmare.

Lätt tjurig efter att ha hört hur även nästa veckas planering ser ut, satt jag en stund i Lyckans lilla hus...

 Jag är så underbart glad att jag har detta hus! Glad, stolt, lycklig. Det är långt ifrån perfekt, men vi har gjort det själva och det helt unikt med en blandning av gammalt och nytt.
Det finns en själ i min lilla oas, och för varje liten ändring jag gör så fylls det med ännu mera själ och hjärta.

Det är dags att binda upp tomaterna lite till, det börjar bli tungt ;), potatisen är på gång att blomma ute i landet, rädisorna är späda och knapriga, chilin och mina gyllenbär kommer också så fint, de nyplanterade clematisplantorna från förra året börjar ta plats och knoppar, humlen breder ut sig och luktärten likaså.... vi kan fortsätta länge att räkna upp, eller hur? Jag antar att vi är flera som går i väntans tider lite varstans ute i landet.

 Tänk att man kan bli så otroligt harmonisk och glad över något så enkelt som trädgård och odling - fantastiskt! Tror banne mig att jag ska försöka få göra lite praktik med anknytning till trädgårdsterapi framöver. Än så länge bedriver jag bara min egen privata terapi, och det är ju verkligen inte så "bara".

Ha en fantastisk ny vecka!

Mot alla odds!

Det är inte så ofta jag tittar på tv, och särskilt inte följer serier av olika slag. Kvällarna liksom bara försvinner...och än värre på sommarhalvåret ;).

Igår kväll såg jag för första gången "Mot alla odds", en serie om en grupp människor med olika funktionshinder som ska ta sig fram i Afrikas vildmark.
Programmet som sådant kanske inte är så lysande, men jag fascineras verkligen av människors inneboende styrka, av reaktioner och känslor i kris, av gruppdynamik, av.... människor helt enkelt!

Jag lever mig in i, jag analyserar och funderar...jag vill hjälpa till, jag vill vara med och diskutera, påverka, hålla om, pusha...

Jodå så att...köksbänken i februari!

Livet består ju av så många utmaningar, och var och en av oss kommer ett antal gånger genomgå kriser av olika sort.
Dock är det inte så många som får gå genom livet med något funktionshinder, och det kanske kan vara svårt att sätta sig in hur det kan vara.
Funktionshinder är ju inte alltid synliga, och kan vara såväl psykiska som fysiska, och av olika grad. En del hinder är övergående, en del blir jättemycket bättre med tiden och en hel del är bestående och för alltid.... Gemensamt har de dock att det har stor inverkan för den "drabbade" och dennes närmaste.
Jag kan bli oerhört frustrerad av människor som påstår att alla på denna jord har samma förutsättningar, och kan göra samma val för sitt egna liv... vad har dessa människor själva upplevt, vad har de för empati och förmåga till förståelse? Dessa människor gör mig rädd...Men nog om det nu.

hmm, saknar min dator och redigeringsprogrammet...

Mitt engagemang i dessa frågor är stort, och jag inser att det är ännu något jag brinner för.
Eftersom jag själv vet vad det kan innebära, och har tagit mig igenom många personliga utmaningar och kamper genom åren skulle jag mycket väl kunna tänka mig att göra något för att hjälpa och underlätta.
Tänk om det skulle gå att kombinera, mina brinnande intressen.... människor, djur och trädgård/natur. Jag vet själv vilken jättestor betydelse och inverkan dessa ting har på rehabilitering och tillfrisknande. Hmmm, vi får se vad framtiden har att erbjuda.

Framtiden.... det finns så mycket spännande framför mig så jag har fjärilar i magen av förväntan!! Olyckskorpar har visst kraxat om hur jag ska fixa mina kommande utmaningar med min skada... Men jag kan bara säga - jag VET vad jag ger mig in på, jag VET vad jag vill, och jag VET var min absoluta gräns går! Visst, jag har troligen för alltid viss värk och annat trist, och ja, en del nätter och vissa dagar skulle jag fortfarande kunna gräva ner mig och bara gråta.... MEN, det GER mig så mycket mer positivt i gengäld den väg jag nu har valt! Jag kommer aldrig någonsin att tillåta mig själv att falla tillbaka 14 år i tiden och riskera något. Jag VET vad jag gör, :D

För övrigt

• Njuter jag av en underbar vecka! Promenader, växthuspyssel, familjetid....
• Längtar jag efter att på riktigt få komma ut i Lyckan lilla hus och inreda, plantera, "bara vara"...
• Ger jag nu upp om att i tid få tag i den sista boken till utbildningen. Jag har provat alla vägar jag kan komma på, och överallt väntar man på att förlaget ska trycka upp fler exemplar... Någon som ev. har Den nya nordiska floran på en hylla och dammar? ;)
• Funderar jag på var jag ska ställa nästa omgång frösådder som snart står på tur... om 2-3 veckor är det mycket som ska ner i myllan!
• Så tror jag min fikonplanta bär frukt!

Sköt om er nu!

En naturlig terapi....

Det är lite den betydelsen min trädgård har fått för mig. Aldrig känner jag mig väl så avslappnad, lugn och harmonisk som när jag i lugn och ro får pula runt i min trädgård. Lugn och ro förresten... ibland är det faktiskt också ren och skär avreaktion! Ut med all frustration och stress bara - gräv. lyft och röj, *ler*.
Det gör mig ofta väldigt ont en tid efter,  men jag är så lycklig att jag kan gå ut och avreagera mig på det viset igen!

För det fanns en tid för inte alltför länge sen, när jag tog min hälsa för givet. Jag var stark och vältränad och full med ork och visioner. Sen en otursdag så... olyckan var framme, och livet tog en ny vändning.

Utan att älta många års kamp och strid om det mesta, så kan jag ärligt idag säga att utan min trädgård, och utan naturen inpå husknutarna, utan min underbara familj och till slut en helt otrolig sjukgymnast så har jag nog inte varit den jag är idag - med nya planer för framtiden och erfarenheter som inte alltid varit enkla, men som till slut har gett mig en berikad syn på livet och människor omkring mig.

Jag vet hur läkande & tröstande naturen kan vara, och jag vet hur mycket sinnesfrid man kan få av att bara vara, om man tillåter sig, om man kan, och får.

Idag när jag (och hela min familj...) har genomgått ett antal olika faser sen den där otursdagen, och jag till och med har arbetat heltid i några år, haft en rasande personlig utveckling och begåvats med en underbar dotter till en redan härlig grabbtrio, så önskar jag inget hellre än att ta nya steg på vägen...

Det känns som det är dags att byta spår, jag vill lära mig mer om det jag brinner för ,och kanske någon gång framöver använda den kunskapen till att berika andras liv så som det faktiskt berikar mitt!

Som jag hoppas att jag ska kunna ta tag i det, snart... Men tills vidare, jag är såå nöjd att samla kunskap och inspiration genom alla fina bloggar, böcker och tidningar, allt trädgårdsexprimenterande på min egna speciella amatörnivå.

Tack för att jag får den inspirationen från många av er! 

//Marie