Visar inlägg med etikett ensamhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ensamhet. Visa alla inlägg

måndag 10 september 2012

Skogstur...

Ett högt tempo och mycket händelser under en lång tid har gjort att jag är lite som ett däck med pyspunka just nu...
Spången ut...

Idag under mina hemstudier tog jag en välbehövlig paus och gick ut på åkrarna och i skogsdungen bakom vårt hus.
En plats vi i hela familjen alltid har utnyttjat väl, en plats som har en fin plats i våra hjärtan.

Åkervyer inpå husknuten
Älskade "hullebullesten"...








Olyckliga omständigheter har gjort att det var länge sedan nu. Men idag.... en vandring med kameran i handen.

En vandring för att låta känslor och minnen få välla upp som de vill, så att det sedan finns möjlighet att laga pyspunkan ;).


Minnen av barnen som små, picnic vid "hullebullestenen", åkerbus och söklek med vår käre Springer spaniel...

Skogsdungens variation och mystik...

Så många gånger jag vandrat på dessa platser när jag var sjukskriven med min nacke, när jag varit ledsen, glad, arg eller bara i behov av ensamhet... En gammal skogsdunge märkt av tidens tand, lummig, vildvuxen och ibland lite förfallen.

En gyllene plats för återhämtning utan att behöva åka iväg med bil, en plats att hämta kraft ifrån när "AB Big Family" i kombination med allt annat i livet gör att man inte riktigt räcker till...

Man hinner avhandla mycket under en knapp timmes vandring i naturlig miljö, i sällskap av naturens ljud & dofter!

Många leenden, många tårar och mycket känslor över huvud taget.

Men det är sant som det är sagt - naturen har läkande krafter. Alla borde få ha en naturlig kär plats i sina liv!

fredag 9 december 2011

Upp & ner...

Det är nog så jag bäst kan beskriva den gångna veckan. Höga toppar och lite halvdjupa dalar... Och det tar på krafterna känner jag nu.

Ikväll är jag ensam i ett stort och tyst hus. Maken är iväg med jobbet, sönerna på sitt och lillskruttan utlånad med sin kusin för pepparkaksbak och övernattning hos mormor och morfar.
Ett sällsynt tillstånd det här...att jag är ensam. Att det är tyst. Att det är stilla.

Känner ett lätt vemod måste jag erkänna. Får tvinga mig lite till att njuta. Sitter uppkrupen i soffan med en liten hög av favorittidningar brevid mig, filten svept omkring mig, lite gottis i skålen och katten som sällskap.
Tomt & tyst utan familjen...
Egentligen är det precis vad jag behöver, men jag är ju så himla ovan!... 

Ska försöka ligga kvar i sängen länge i morgon, blunda för alla "måsten & borden" så länge det går, njuta extra av morgonkaffet, läsa tidningen lääänge, ta ett bad...Håll tummarna att jag lyckas!

Ha en fin helg! //Marie