En enorm sorg drabbade oss helt oförväntat.... en olyckshändelse som gjorde att vi ställde in oss på operation och tuff rehabilitering, men som på en vecka resulterade i att vi förlorade en älskad och alldeles för ung pappa och morfar. Min älskade pappa finns inte längre med oss, och det är så oerhört svårt att ta in!
En klyscha, men sann - tiden står still. Det blir ett vakuum av känslor, minnen och kaos. Lite i taget sjunker sanningen in, lite i taget orkar man brottas med allt vad det innebär. Tiden får ha sin gång, och det kommer att ta tid.
Återigen ska trädgården få hjälpa mig tillbaka! Jag vet att det fungerar, jag har varit där förr.
Redan nu har jag haft stor hjälp i att bara vara i mitt Lyckans lilla hus - gråta, känna, minnas men även "glömma" verkligheten för en kort stund.
Av all den här tunga sorgen ska det komma något vackert i min trädgård. För livets skull och för minnet av finaste pappa...
Så när jag nu tar nya tag gör jag det med tillförsikt, och med både min älskade farmor och pappa på varsin av mina axlar, viskandes hjälpande kommentarer i mina öron.
Tack allra käraste bloggvänner för alla fina tankar, meddelanden och kommentarer. Där i mitt töcken har det värmt så oerhört!
Stor kram till er! // Marie
12 kommentarer:
Finaste Marie.
- Det gör så ont att höra vad som hänt dej och din familj.
Livet kan vara så fantastiskt och härligt, men också så svårt och smärtsamt.
Att helt plötsligt förlora en älskad anhörig eller vän är så ofattbart och tungt. - Man måste få den tid man behöver att sörja. Och i naturen kan man finna både tröst och styrka.
- Kom i håg att din pappa finns med dej vart du går ♥
Varmaste kramar skickar jag till
dej !
Anneli
Tänker på dig vännen och förstår att du har en tuff tid. Du får försöka ge dig tid att sörja och hämta kraft i din fina trädgård! Stor kram från vännen Maria
Men kära du, så ofattbart och så tungt.
Jag har tänkt på dig och även undrat över hur hemskt det hemska var som drabbat er. Kan bara försöka sätta mig in i det som hänt er men inte förstå fullt ut eftersom jag tack och lov inte upplevt det själv. Det låter mycket tungt.
Jag hoppas och önskar att du finner ny glädje och styrka i din trädgård och dina barn.
Många kramar till dig!
PS. Har du orkat fortsätta utbildningen?
Vad sorgligt och ledsamt Marie att läsa om din stora förlust. Hoppas att du och de dina kan stötta varandra i sorgen och smärtan.
Kram!
Halkade in här på din blogg och när jag läste vad som hänt så ville jag bara skicka en varm kram till dig.
Min egen pappa dog för två och en halv månad sen, och det är som du säger; Man förstår inte!
Liksom du så har jag funnit en oerhörd tröst i trädgården. Arbetet med att så och odla betydde plötsligt än mer än tidigare. Jag tror det ligger en symbolik i det. Det blir så viktigt att se ett frö gro och växa. Som en hyllning till livet. Och så tror jag som Anneli här skrev till dig; Våra döda finns med oss hela tiden och alltid.
Så känns det. Så måste det vara.
Stor kram // AH
Tänker på dig och vet hur det känns.....men tiden kommer då man kan glädjas åt alla goda och fina minnen trots att saknaden alltid finns där.
De varmaste kramar till dig och din familj.
Lotta
Jag har inga ord riktigt har själv förlorat min pappa...sorgen tar tid o det får den göra.
Trädgården var otroligt viktig för mig under jobbiga tiden!
KRAMAR i massor till dig!
Marie!
Jag är så ledsen att höra vad som har hänt. Samtidigt känner jag styrkan och den stabila grunden i din tillförsikt och livsglädje. Jag hoppas och tror att den kan vara en stor hjälp i att ni får en fin vår med fina minnen även om det kommer tunga dagar. Tänker på dig och din familj. Önskar er allt det bästa.
Kram/Emma
Sänder all energi och kärlek till dig. Kan inte föreställa mig allt ni går igenom. Kramar i mängder!
Ha det bäst!
Kram Hélena
Stor kram till dig Marie och för allt du behövt genomlida. Miste min mans far i förra veckan och jag kan inte för mitt liv föreställa mig sorgen om det hade varit min egen pappa.man får verkligen ta vara på alla dagar man har med sina nära och kära.
KRAM Mia
Hoppas du snart kan se ljuset igen!
Stor, stor kram till dig och dina kära Marie! Det gör så ont i hjärtat att läsa om er stora förlust och den sorg, saknad och smärat som drabbat er. Livet är så otroligt vackert men också så skört och ibland slår det till md en kraft som verkligen får oss att falla. Jag önskar att det fanns några tröstande ord jag skulle kunna säga. Men sanningen är att det finns inga. Efter att ha förlorat en älskad lillebror och min allra bästa vän kan jag innerligt säga att tiden läker inga sår. Saknaden, sorgen och smärtan försvinner inte, den finns kvar. Men livet går vidare, inte för att vi vill men för att det måste. Och lika närvarande som saknaden är också kärleken, minnena och tacksamheten över att ha fått dela så många fina stunder tillsammans. De vi saknar finns alltid med oss. Vi glömmer dem aldrig.
Stor varm kram till dig och de dina. Ta hand om varandra.
Kram Lotta
Skicka en kommentar