Back to basic

Undrar stilla om det är åldern som gör det, eller kanske den stressade tillvaro vi lever i? Gör vadå´?
 Jo, längtan efter "back to basic"... efter lugn & ro, efter naturen och vad den kan ge oss.

Min familj har ett flertal gånger allvarligt funderat på att flytta in till stan för att underlätta framför allt logistiken, få barnen att mer självständigt ta sig till sina träningar och andra aktiviteter. Men hur långt vi ändå kommit i dessa planer - vi är kvar ännu. Och idag är jag tacksam för det. Det var någon mening med det också.

Jag riktigt känner hur jag hämtar andan på väg hem från arbetet, när jag passerar "stadsgränsen". Hur skönt det kan vara att ha hyfsat långt till affärer när onödiga köpbegär och gottesug faller på. Hur härligt är det inte att våga släppa ut även de mindre barnen för utelek på eget bevåg, se hur de växer av att tänja sina gränser. Och, även om det inte alltid är så roligt att halvvägs in på natten hämta hem sina tonåringar, så innebär det en extra liten kontroll på att allt är OK och var de tillbringar sin tid.

Vi brukar undra, min man & jag, om våra barn när de blir vuxna kommer att ha en längtan av att ge sina egna barn samma uppväxt, eller om de endast kommer att se fördelar med stadsboende? Just nu verkar de rätt nöjda i alla fall.

Ett litet kvitto på att vi har det ganska fint här ute på vischan, är när tonårssonen med flickvän kommer upp en sensommarmorgon och självmant tar med sig sin lilla frukost till ett halvfärdigt växthus och njuter. Då blir i alla fall jag, trädgårdsmorsan, mäkta stolt över vad vi åstadkommit!