Ett inlägg av saknad, & vips blir man påmind om vilken värme det finns bland människor som man många gånger aldrig har träffat. Jag tycker att det är så fantastiskt, särskilt idag när vi så ofta blir påminda om den hårda verkligheten ute i världen, och när man på sociala medier hela tiden måste vara på sin vakt för falskhet, lögner och galenskaper...
Jag funderar ibland om jag kanske är lite för öppen, och om jag kanske borde hålla inne mer av mina tankar. Men varje gång kommer jag fram till att det är det här som är jag, oavsett om det är i det verkliga livet, här på bloggen eller någon annanstans. Jag är trygg med den jag är, jag är full av känslor och tankar, jag har behov av att skriva och jag har behov av att dela med mig... tänker att alltid är det någon som kanske känner igen sig och som förhoppningsvis kan finna lite kraft och energi i igenkännandet. Sedan gör jag ju så klart medvetna val, jag väljer själv min intigritet.
Det skrivna ordet kan vara lite tudelat dock...lika mycket kraft och energi som ligger bakom, lika mycket lögner och svek kan där finnas. Tänker på det ibland när man vet hur verkligheten har sett ut, och man får läsa något helt annat. Får mig att vilja skrika högt, men vad hjälper det? Det är då jag går stärkt i känslan av att jag finns i verkligheten & för mina medmänniskor.
Måste ju erkänna att jag nästan, nästan har hittat ett substitut för "trädgårderandet".... ;). Något som ger mig samma avkoppling, samma energi och samma känsla av att vara här & nu!
Prinsessan vår har i ett och ett halvt år nu ridit. I tonåren gjorde jag det själv, och har alltid känt mig dragen till känslan i stallet. Vid sidan av dottern har jag därför den här tiden njutit av bara dofterna, ljuden och av att vara med.
Med tiden så har längtan också väckts. Svårare och svårare att sitta vid sidan om. När man nästan sitter och hjälper till där på ridhusläktaren...ja, vad gör man?
Man anmäler sig till en "återvändargrupp"! Jag gjorde det, jag vågade - och himlars så roligt det var, och är!!!!!!!!!!!!!
Med min nackskada, och hrm, ålderns rätt och krämpor....jag är inte mycket att skryta över dagarna efter lektion - men det är värt det! Så avkopplad och så fri och lycklig där på den varma hästryggen :D.
Maken säger att det lyser om mig, och det får väl vara ett betyg som säger allt. Jag anpassar sig mig så gott det går efter min förmåga och kör på så länge det går. För det är som med trädgård, hur mycket bekymmer du än har när du börjar så går det bara inte att fokusera på annat än HÄR & NU.
Värt mycket! Vi behöver alla ha våra här och nu lite mer.
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar