Crash, bom...

...bang!

Jag är för envis för mitt eget bästa. Jag vet det.
Fast det är också så att det ibland inte finns så många andra vägar att gå. Det är mycket som spelar in i tillvaron.

De senaste två åren har varit fantastiskt roliga på många sätt. Så mycket kunskap, så mycket glädje - en helt "ny värld" har öppnat sig.

Men de senaste två åren har också haft ett innehåll av alldeles för mycket stress, både fysiskt och mentalt. Stor och plötslig sorg som ännu gör sig påmind, högt tempo med intensiva studier i tokmånga ämnen huller om buller, ständigt nya mål, nya tentor, uppgifter och bedömningar. Ingen större tid att stanna upp och reflektera, smälta, landa...
Fantastiska studieresor med upplevelser utöver det vanliga.

Och så pusslet med en stor familj, visserligen fullkomligt underbar, men också full av utmaningar i varierande grad. Utmaningar jag gärna skulle bespara både mig själv och familjen. Livet kan vara onödigt hårt många gånger.

Inte konstigt att jag känner mig urbota trött, lite lätt dränerad och med en kraschad mage. Skrutt också! Nu är det en liten stund i taget som gäller. Lyhörd på minsta extra tecken som inte bådar gott. Känner mig själv ganska väl, men som sagt. För envis för mitt eget bästa. Får jobba mer med det!

Men jag känner mig ändå i detta töcken lite pirrig, förväntansfull och lyckligt stolt. Snart står jag där på examensdagen. Jag gjorde det!

Jag kommer garanterat att gråta, sån är jag. Gråta av både lycka och lite sorg. Lycka över allt det roliga och härliga, stolta tårar över bedriften och sorgsna tårar över att en älskad pappa saknas att se resultatet.

Några större uppgifter kvar att lösa, håll ut! Sedan, 5 december... EXAMEN med middag på Haga slott utanför Enköping. Välkomstdrink, trerätters och varm vänskap bland goa klasskamrater - nybakade Trädgårdsmästare.

Vi gjorde det, och vi gjorde det med bravur! Och lite skavanker...

Tacksamhet mot alla de fina som har bidragit med stöd, peppning och tröst.