Energitömd för en stund...

Idag får Blooming Friday stryka på foten… jag är alldeles för energitömd för det. Typiskt, när det där skulle handla om just Energi!  Av en händelse fick jag hela kvällen förstörd igår av energilöst uttömande gnäll och påhopp!

Vart är det egentligen på väg har jag funderat över hela natten? Det där triggade nämligen igång mina tankar i större perspektiv också.

Vad är det som gör att vi idag tycker att vi har rätt att beklaga oss så, bara för att?

Bara för att man är ”Lärare”, ”singel/ensamstående”, ”vårdpersonal”, ”pensionär”, ”småbarnsförälder”…you name it, så medföljer det precis som någon allmängiltig rätt att tycka synd om sig själv – pga av en titelliknande situation!?!?

Livet är inte alltid enkelt, PUNKT. Ibland måste man försöka ta ett steg tillbaka och se situationen utifrån, mer objektivt för att få lite verkliga perspektiv. Det är inte det att jag inte förstår hur jobbigt, svårt, trassligt det kan vara, inte alls. Jag förstår, och jag vet själv hur rent ut sagt för jävligt det kan kännas och vara! Tro mig, min väg har heller inte alltid varit en dans på rosor eller enkelt på något sätt…

Om lärarnas löner höjs med 10 000:-/månaden, eller för den delen vårdpersonalens eller någon annans, blir tillvaron i skolvärlden/vård och omsorg eller annat yrke bättre då? (Därmed INTE sagt att de inte är värda det).

Om vi tar exemplet lärare som är så aktuellt, det lockar fler att bli lärare, ja förmodligen. Men ”fel” slags människor, och av fel skäl… Varför valde man att arbeta med människor från början, vad var det man ville förmedla och åstadkomma? Löser högre löner verkligen de stora problemen i skolan? Det största problemet ligger inte i lönerna, det ligger i hur läraryrket har utvecklats åt fel håll i vårt samhälle. Låt lärarna koncentrera sig på att LÄRA UT och framför allt på att VARA MED eleverna, orka delta i deras vardag, orka vara förebilder, ORKA.... Låt lärarna slippa alla administrativa arbetsuppgifter (ja, förutom det som kommer med undervisningen då), låt sunt bondförnuft råda och skippa alla fina strategier som bara fungerar på papper och tar tid från verkligheten, låt skolan sköta skolans jobb så att föräldrarna kan sköta sitt, och vara just föräldrar... och låt andra instanser sköta de problem som ev. uppstår som inte tillhör läraryrket (och där också föräldrarna har ett annat ansvar). Resurser måste finnas, det är DÄR pengarna behövs!  Låt alla få må bra, inte bara lärarna, utan även eleverna – det är framför allt för dem skolan måste vara bra och fungera!

Ensamstående, pensionärer, studerande…. ja, det ÄR tufft! Men håll med om att det också finns fördelar i det mesta, även om de är små, så kanske de är många små???  Man har fördelen av att kunna börja om på något nytt, forma något bättre, ta chanser till utveckling, man kan ligga och dra sig länge på morgonen, planera in saker utan att behöva ta hänsyn… något litet finns det!  Allt kan inte vara nattsvart jämnt och ständigt bara för att du hör till ett ”epitet”, hallå där?!

Vi har ett eget ansvar att försöka ljusa upp tillvaron, vi kan inte stanna upp i att tycka synd om oss själva och mena att det är alla andra som ska lösa problemen. Var finns det konstruktiva i det? Självklart deppar man ihop ibland, det gör vi och det har vi rätt till. Men bitterhet är inte det minsta charmigt eller konstruktivt…

Om jag trampar någon på tårna, och om någon missförstår min text, för det är jag så väl medveten om att någon förmodligen gör (det skrivna ordet kan vara lömskt ibland, och känslor är svåra), så ber jag på förhand om ursäkt. Jag vill bara att vi alla tar vårt ansvar och inser att förändringen börjar hos oss själva! Vi behöver hjälp väldigt ofta, och särskilt i större sammanhang, men det startar med oss själva, och kan därifrån växa till något större.

Det känns som att vår värld behöver bromsas upp från viss utveckling ett tag, vi behöver inse vad som är viktigt, förstå  det värdefulla i vardagen och livet, i det enkla. Är det viktiga verkligen pengar, ära, framgång, utveckling, utveckling, utveckling ?  Återigen, jag påstår inte att det är enkelt, inte alls… Jag vet verkligen, verkligen det, men rent krasst så har jag faktiskt lärt mig mycket av det elände jag själv har gått igenom – men låt oss sluta gnälla bara för att man ska det. Ta ansvar och bryt mönster, om det så bara är ditt eget!

Den här världen behöver stanna upp ett tag…och tänk, det finns de som verkligen, verkligen inte har det bra alls!